Funderingar

Jag läser Karin Härjegårds blogg, och idag hade hon publicerat 

det här fina citatet:

Vill du leva ditt liv, gör det nu,
för nu är tiden då ditt liv ska levas
och den som ska leva är du.
I morgon är kanske för sent, min vän,
vem bryr sig då om vad du drömde och ville?
Så vänta inte på nånting sen.
Det är nu du ska leva, min vän.

Efter att ha läst detta började jag fundera, på framtiden och så, och hur lätt det är att jag glömmer bort eller förtränger mina framtidsdrömmar -eller för all del att jag tror att mina önskningar inte räknas till dessa, bara för att de inte handlar om ett specifikt yrke eller en specifik stad eller en tydlig väg att gå.. Jag kan komma på mig själv med små luddiga önskningar som jag inte kan riktigt kan sätta ord på, som mer baseras på känslor, eller mer konkreta önskningar som egentligen lika gärna kan infrias imorgon som om ett år, eller tio år, men jag viftar bort dem för att de inte är aktuella precis just nu, eller för att de inte passar in i mallen för vad de borde vara. Det kan handla om en tidningsprenumeration, en fridfull hemkänsla jag vill känna, att jag vill läsa mer böcker, se mer film, att jag vill ha en hund, att jag vill vara körledare och syssla med sång och musik eller att jag vill bo på ett lugnt ställe där jag fått inreda precis som jag vill -ljusa väggar, högt i tak, ett fint kök eller vad som helst, att jag känner lugn när jag ser mig själv sittandes på en altan med en stor kopp te i handen.. 

Det är synd att jag ibland förtränger dessa önskningar, för jag tror att jag behöver påminnas om att jag faktiskt har framtidsdrömmar, och att de är okej även om de inte är som alla andras. 

Jag funderar på att börja göra någon form av dreamboard (Blondinbella har faktiskt många bra idéer) -alltså klippa, klista, rita och skriva upp mina drömmar, på ett stort ark eller i en drömbok, allt eftersom jag kommer på dem.. Tänk att så lätt kunna påminna sig själv om sina drömmar de dagar då livet känns lite hopplöst, då jag funderar på varför jag gör som jag gör, är där jag är, inte gör mer, eller varför just jag inte vill bli läkare, veterinär eller artist trots att jag älskar att sjunga och vill jobba med det, att komma på att samtalen som känns jobbiga att ringa faktiskt kan leda till att en eller flera av bilderna blir verklighet, och att påminna mig själv om att jag också har drömmar och fantasier om framtiden, även om jag inte pluggar, gör karriär eller söker bostad i någon häftig stad, och att mitt liv är okej och jag mår bra.

Att jag är i Hammarstrand nu får många i min omgivning att höja på ögonbrynen. När man är ung ska man ju leva livet, vara ute och festa, bo i en storstad där det finns oändligt med möjligheter, man ska resa, man ska passa på att vara singel och hitta sig själv, och det ena med det fjärde... Den senaste tiden har jag känt mig mer rotad, lugn och glad än på länge, jag har mer drömmar, jag tror mer på mig själv, jag ser möjligheten att starta en kör och att utveckla min sång, jag njuter av att heja på okända människor på väg till affären, jag kan jogga i fantastiska miljöer, det är inga armbågar utan man får hjälp framåt och det finns plats för mig. Jag har provat på storstaden och jag trivdes med det i ett halvår, men det är inte för mig. Inte nu. Det kanske blir aktuellt senare igen, kanske inte, och det är okej vilket som. Jag kan ibland fundera på, efter dessa reaktioner, om jag verkligen slösar bort mitt liv här, men jag kommer alltid fram till att det är mitt liv och att jag vill vara där jag mår bra och där jag kan visualisera mina drömmar, även om jag behöver påminna mig själv om att jag har dem ibland. Vore det inte mer slöseri med mitt liv att bo i Stockholm för sakens skull? Borde jag inte leva mitt liv efter mina känslor och mål och där jag mår bäst, istället för att göra som andra tycker att jag borde vilja göra? Jo, det borde jag, och det gör jag. Självkänsla har jag. Den är inte alltid på plats, men den finns där och den är bra, och jag tror på den.